Verkligheten gick ihop med gamla demoner en stund idag och kände att det var dags att prygla mig öppet och brutalt. Fick verkligen kämpa hårt för att dra mig upp och faktiskt se att solen sken och att saker inte är som dom varit. Allvarligt dags att radera ut eller i alla fall fängsla in dessa hjärnspöken. Kanske i alla fall bli sams med dom.
Det positiva var att jag lyckades styra bort tankarna. Satte mig ner blundade och bara andades ut allt som stack glödande pålar i skallen på mig. Skrattade en stund efteråt åt min egen galenskap i det här...
galenskap.... galen?
För många år sen satte en översittande styrande person en tidsgräns för vad han trodde en sån som jag skulle hålla. Detta har nu blivit en liten mani jag hållt fast vid, och vi närmar oss denna tidsgräns med stormsteg. Jag vill verkligen bevisa honom fel, ännu mer bevisa för mig själv att allt bara var en fånig liten fix ide jag aldrig borde lyssnat på. på nåt sätt driver den här tanken på ibland till en panik känsla och världen gungar till och jag är inte längre kvar här. Det är precis såna stunder som verkligen får mig att betvivla att jag inte är galen.
som sagt var det positiva med allt det här att jag faktiskt styrde det undan. stenhård fokus på vad jag faktiskt tänkte och vad och var jag var. Om jag nu ska noja för galenskap verkar den i alla fall relativt kontrollerad just nu. konstigt nog skräms jag inte av när det händer, mer som om jag lämnar en verklighet för en annan som jag inte vill stanna i och stenhårt letar mig ur med alla medel.
Behöver nog en mental skönhetsbehandling som hjälper mig dölja en del ärr därinne.

Solen lyste i dag. Då kan man i alla fall inte annat än le en hel del.