jag är välsignad med goda vänner. känner mig grymt lyckligt lottad att jag har vänner som står ut med mina galenskaper och påhitt. mina dåliga sidor och sämre skämt, mina ideer och rockstar kvällar. jag är verkligen välsignad med goda vänner.
utan er skulle livet vara bra tomt och trist.

Förstår inte.
jag sitter med min bok och hörlurar nere vid kajen och dinglar fötterna i vattnet. sitter med min penna i högsta hugg och stryker under sånt jag vill bläddra fram till och komma ihåg, delar som talar till mig i böcker brukar jag göra så med. Då kommer sura agda 105 år gammal och frågar vad jag gör. läser svarar jag. varför klottrar du i boken? frågar hon. jag bara ser till att jag hittar dom stycken jag känner jag behöver minnas säger jag och försöker dela ett leende med henne. inte en chans. förstöra fina böcker med klotter mumlar hon och skakar på huvudet, vänder på klacken och staplar iväg.
folk... hade stor lust att riva ut en sida, skriva "bred last" på den och häfta fast den i en av hennes skinkor.

galet intensiva drömmar här ute. skärgården är bra på att väcka sinnen helt klart. men denna dröm var.. annorlunda.
läs och döm själva.
i drömmen låg jag i min säng i alexborg och sov. jag drömde i drömmen om en himmel full av kråkor och en äng med lika många fler som i stora formationer cirklade runt.
dessa kråkor sa till mig en ramsa jag inte helt minns, men den innehöll att blod själ eld och liv var kopplade till en stor sanning (såklart minns jag den inte vilket jag grämt mig över hela morgon kaffet) när jag då vaknade i drömmen (fortfarande sovande hänger ni med?) låg det på min kudde en svart fjäder som skimrade mystiskt.
 jag satt där och undrade hur jag lyckats få med mig en av kråkornas fjädrar när det bara var en dröm. så jag sträckte mig efter den varav när jag nuddade den jag kände en känsla upphöjt i 100. jag märkte att vilken än sinnesstämning jag hade förstärkdes den av fjädern. jag ringde då en vän och hon kom dit lika fort som jag lyft luren (älskar drömmars tidsuppfattning..) jag bad henne titta på min kudde och säga till om det låg något där. ja det ligger en fjäder där sa hon. jag bad henne röra den och säga om hon kände något. hon kände precis vad jag gjorde och sa att det var den största sorg hon känt någonsin. jag tog upp fjädern och prövade att tänka på olika sinnesstämningar. när jag tänkte glädje förstärkdes glädjen till oändlig glädje, jag tänkte kärlek och fjärilar i magen rusade nästan ur munnen på mig. så jag började vandra runt med denna fjäder och tänkte en känsla samtidigt som jag rörde vid andra. detta gjorde att jag projicerade känslan över till dessa människor. lust, sorg, ilska, kärlek vänskap, allihop fungerade.
helt plötsligt upplöstes fjädern och jag märkte att jag nu genom att tänka känslan kunde påverka människor från håll och inte ens behövde röra dom. jag blundade och pekade och dom brast ut i skratt eller gråt. då kom en av dom fram och frågade vad det var jag höll på med egentligen. att det jag gjorde inte var att visa sanna känslor. från ett annat håll kom då en ruggsliten figur och sa: det du gör är inte att sätta känslor i människor som inte finns, du bara förstärker vad som varit där hela tiden.
sen vaknade jag av att en katt härute smitit in genom fönstret och låg och rullade på min mage.
kärlek.

jag drömde om höst dom snälla timmar sömn jag fick till slut imorse. det var höst... blad låg över gatorna så högt att dom vart tvugna att stoppa trafiken och varnade till och med folk för att gå ut, för även grenar, träd och hus föll till marken som löv. jag gick mest omkring där och såg allt falla. det var vackert men tragiskt samtidigt. när jag gick där såg jag det största sken framför mig jag någonsin sett, det var så ljust att jag var tvungen att blunda. när jag slöt ögonen i drömmen vaknade jag.


typiskt.

ingen john blund ikväll. bestämde mig att ta vara på den vakna tiden, så nu 3 tvättar, 1 disk och 4 sop påsar senare sitter jag här och försöker komma på mer driftiga projekt att spendera tiden på. det driftiga projektet slutade med ännu en film, mer te och en varm macka. ska till skärgården imorgon och stannar nog i alla fall till fredag möjligen lördag. vi får se. har ett par böcker jag borde ta mig igenom så kanske ron för att komma igenom dom finns där.
om man vände på allting, att människor istället för dagtid jobbade nattetid och sov på dagen, skulle isåfall jag vara vaken under dagen? jag undrar om det är stillheten med natten och att jag gillar mörkret som håller mig uppe.
kan vara mitt sätt att glorifiera insomnian oxå... men den kommer försvinna. changes come....
vill ha ett par stora förändringar jag ska bråka mig till att dom slår in. funkar det inte att bråka sig till får jag väl be snällt. möjligtvis inte i den ordningen.

finns ett par drömmar kvar att följa.

         

somnade till slut inatt. efter 2 filmer och en massa bombande av musik föll jag hårt i sömn. drömmarna har bytt ut varandra med nästan rekordfart. först liggandes i en cirkel med män i kåpor kastandes spelkort på mig till en sommaräng full av skalbaggar som behövde hjälp att dra barr till deras hus. ologiskt.
var skönt att få sova dock, tror jag betade av i alla fall 12 timmar. vaknade och kände mig som om jag sovit en vecka. 
jag vill spola fram tiden. vill ha december nu. bara låta just den här perioden få vara och visa sig då istället för nu. har mer av en vinter/höst känsla i kroppen än sommar. vill gömma mig i stora varma jackor med musik och räkna snöflingor.
men antar att man får göra det bästa av det man är i och har nu.
riva ner bygga om sätta lås.

Lägger mig igår och kollar film, somnar. uppe 2 timmar senare och flyttar mig från soffa till säng.. insomnia. ut igen - film, somnar. 2 timmar senare upp igen. svär åt sängen och försöker verkligen somna utan ljud och sova en natt igenom. inte en chans. en arme av myror smyger under mitt skinn och vägrar ge mig ro. gör om hela sovrummet och flyttar allt som gör ljud in där. stirrar frenetiskt vidare på samma film för tredje gången. somnar igen, men denna gång äntligen i min säng. vaknar vid 6 i morse kallsvettig. drömmarna tog en sjuhelvetes spinn. enligt dom var allting under mina soffkuddar egentligen ett glömt orm bo. mister pappa orm den största var inte glad att legat instängd under soffkuddar så länge och skulle prompt ut. han bet och slet mig i armar och händer när vi kämpade för att få honom in där igen så vi kunde ringa zoo eller nåt så dom kunde hämta honom. efter honom steg den giftigaste lilla ödla ut efter som jagade våra fötter. pappa orm igen.. bitandes huggandes svärandes. var tvungen att kolla upp orm i alla dom drömböcker jag har.:
Våra fundamentala reaktioner från ryggmärgen och basala hjärnan, som kamp eller flykt, reproduktion, attraktion eller frånstötande, sexualdrift, behov av föda eller smärt reaktion. detta inkluderar den fudamentala evolutionära förmågan till förändring och driften att överleva - mycket kraftfulla och uråldriga processer. vår relation till reptilen/ormen i våra drömmar utrycker vårt samband med sådana krafter inom oss och hur vi handskas med impulser från den gamla delen av hjärnan.
vet inte jag. verkar dumt att slåss med sina gamla delar av hjärnan faktiskt.


så jag satte mig, sippade på en kopp te här nu, lyssnade lugn skön musik då i slutet av en låt jag lyssnat 200 gånger men aldrig märkt dom sista orden i den:
A darkness carried in the heart, can not be cured by moving the body one place to another
ska det bli en sån där dag full av tecken idag? jag oooooorkar inte.

Satsa för att vinna, våga för att känna.
Känns som det varit en intensiv tid senaste veckan även då jag mest latat mig på landet med emelie. sitter i alexborg nu och mest bara stirrar. trött trött. min nya trend med 2 timmars sömn per natt är en aning utmattande.
Jag har chansat många gånger i mitt liv. jag gillar utmaningar men jag är nog en sjukt dålig förlorare. får känslan av att jag ibland kanske chansar och går in i en utmaning med bindel för ögonen och inte ens en vinst i sikte. bara blind naiv vilja att försöka. "ge upp" existerar liksom inte här.. hur kan man? frågan som dyker upp är dock hur långt man är villig att gå och hur mycket man vågar satsa.
när blir ett försök till vinst inte något gott längre?
Denna vecka ska all fokus läggas på att få lite balans. alla dessa eld och lågor börjar brännas en del. tror min vilja och kämparglöd behöver läggas på något som faktiskt går att genomföra, något annat än högvinster jag inte får hur mycket jag än satsar.
1 dag i taget... men med en plan för livet. kan bli en utmaning.


svårt att försöka sväva som en ängel när hornen i min panna väger för tungt för att flyga.


Tankar om livsavgörande vägval och utmaningar är inte den bästa kombon med för lite sömn i sig. ska skämma bort mig med thai mat och hoppas john blund äntligen hittat en gps att styra sig hit med. inatt vill jag inget annat än drömma.

hemma igen. har ungefär en timme innan jag ger mig ut igen. fest fest fest och sånt. drar ett inlägg om landet resan imorgon.

Det är nåt när jag packar ner den stora tjocka sjalen. "på väg" . har inte gjort en resa i mitt vuxna liv utan den.
30 minuter innan bussen går nu och jag är på väg.
underlig tanke.. jag har åkt bort över ett år till andra sidan jorden utan att då ens vända mig om och tänkt på om världen här hemma kommer vara den samma när jag kommer tillbaka. nu ska jag vara borta en vecka och kan inte sluta tänka på det. antar den där lilla tingliga känslan av att nåt inte stämmer försvinner när jag väl sitter på bussen med lurarna i öronen och blastar bort funderingarna i en storm av toner.
Jag saknar dig.
Verkar som kameran kommer att fungera, kan behöva ta fram lite uppdaterade bilder på mig själv. med tanke på graden fåfänga jag lever i är det rätt skumt att jag inte har mer kort.
Kanske får ta och börja ändra på det.
förändring....

Packar väskan igen. ska ta mig ner i landet ett tag. ska andas, bearbeta, tänka, släppa taget.... Vila.
känner nu om nånsin att jag behöver en paus i allt som händer och stanna upp en liten stund så allt kommer ikapp och får lägga sig. letade till och med fram den dammiga lilla kameran, får jag den att fungera ska jag försöka föreviga lite av naturen och lugnet. var ett tag sen jag ens kikade genom en lins... vet inte var fotandet tog vägen riktigt. vi får se.
stannar nog där hela veckan ut och över födelsedagen min, känns som att ska den firas överhuvudtaget kan jag fira den där nere med en god vän, en utsikt och en cigg i skymningen.
så mycket i tankar kring framtiden just nu, vågar inte spika några av dom äventyr som är i rörelse, men bestäms det så återkommer jag med nyheter om det. verkar som det kanske är dags att vandra bort lite igen i alla fall... 
natten är full av ljus musik och rökelse igen. undrar vad mina grannar tänker faktiskt. mystiska dofter och ljus hela vägen ut i trädgården på baksidan. men sinnestämningen kräver det så egentligen bryr jag mig inte.

Som en rysning.

Amor Vincit Omnia

Tänkt en del på det här med hopp. Hört många människor säga när dom är som mest nere eller absolut i total kaos att dom förlorat allt hopp och ingen lösning finns längre. Jag själv har nog tänkt den tanken när saker varit tyngre att bära och uppförsbackarna aldrig slutar sträcka på sig. Men jag tror inte det stämmer. så länge tanken finns att det skulle finnas en lösning, ett sätt, kan aldrig hoppet försvinna.
min mor köper ibland dessa trisslotter och säger alltid precis när hon köpt dom "tror inte vi vinner nånting", ändå köper hon dom och när vi skrapat dom rena så säger hon lika ofta "ah, ingenting. det var synd" och ser leende men lite besviken ut. som om dom sista dropparna av hopp i en vinst rinner ut. nu kanske det är svårt att sätta en trisslott som exempel på riktig mörk ångest där hoppets flamma lyser lika svagt som mörkret är svart. men även hur självklar en motgång är verkar det som man aldrig slutar hoppas på att på nåt mirakulöst sätt, som en blixt från ovan, faller allt på plats.

inte ens när hopp aldrig slagit in slutar det existera.

hopp i vardagen behöver ju inte heller alltid ha med motgång eller problem att göra, hopp kan vara en positiv boost, något man hoppas visar sig för att göra saker ännu mer. "jag hoppas vi får en grymt kul kväll" det är väl ändå ett ganska vagt utryck? som om en kväll om man inte utalade den magiska hopp formeln inte skulle sluta väl. men det sitter där, inpräntat i oss att hoppas på saker.
så vad hoppas en människa på sin dödsbädd? att få somna in smärtfritt? att dens kropp genom hoppet läker och lever 40 år till?
hoppet tror jag, är det sista som lämnar en levande kropp oavsett vad. vad än det vi har inom oss är för en energi är den utan tvekan på livssituation fylld med hopp. "jag vågar inte hoppas på det" är nog världens vanligaste lögn. för bara genom att utala det har man redan satt hoppet inom en i rörelse och vardagsmagin är igång.
samtidigt slår hoppet tillbaka på oss när det inte slår in. besvikelse är ett laddat ord fullt med efterföljder. graderna besvikelse är helt individuell men verkan är detsamma för alla. lite som en slöja av mörker som faller ner på en när hoppet man hade inte träffade rätt.
så vad vi kommer till är: vad styr hoppet? våra "böner"? vad i matematiken vetenskapen religionen och energin bestämmer när dom där riktigt ovanliga stunderna kommer, när hoppet blir verklighet och världen glittrar mer än vanligt?
är det egentligen bara en naiv klagan att ens hoppas?
jag vill verkligen känna att jag styr mitt eget öde, men ändå, som den av alla andra människor jag är hoppas jag. jag hoppas på att saker ska bli på vissa sätt, att saker ska ta en viss riktning. tror jag använt min hopp formel till att önska folk olycka också.

jag tror att hoppet är själens rop på verkan. att agera på det ropet är att drömma. och så länge vi följer våra drömmar är vi i rörelse.
så länge vi är i rörelse hoppas vi.

söndag!
Länge sen en söndag faktiskt kändes som en söndag. att helgen faktiskt är slut och måndagen väntar med start på en helt ny vecka. lite som att ha byggt en damm och slår in sista spiken innan skyfallet kommer, ska den hålla för den första vågen?
 "söndag"
apropå nåt helt annat har dom där förvirrade stadsplanerarna varit framme igen. av någon outgrundlig anledning har nu hela vägen från mig genom tunnlarna ner mot stationen fått en bänk var 30 meter eller så. ännu lustigare är att varje bänk är avspärrad med stor röd varnings tejp. lite som att "här har ni bänkarna, men ge fan i att sitta på dom". varför vill dom sätta bänkar längs ett promenad stråk sådär? vägen är varken lång nog att behöva sätta sig och vila, och det är inte direkt så pass naturskönt just där att man bara vill sätta sig och le en stund. jag förstår verkligen inte alla dessa bänkar som dyker upp som svampar.
söndag.
när jag var liten älskade jag söndagar. tidigt på morgonen var det ett program som hette sköna söndag eller nåt sånt. dom visade dundermusen vilket var det bästa jag visste. slutade alltid med en följetong till nästa söndag och jag bänkade mig där för att inte missa äventyren. han var bra ball den där musen.
söndag...
tror hjärnan min står rätt still idag. som om veckan som gått bearbetas och kroppen förbereder sig för nästa vecka. förbereder sig för imorgon.


söndag?
tisdagar i oktober är nog värre.

Genom träden flyr Den, snabbare och snabbare ränner Den fram, duckar för grenarna och parerar löven med klorna. in i skuggorna söker Den sig, försöker blint att hitta platsen Den kan sjunka ifrån allt och bli ett med mörkret. backe upp kämpar Den flåsande och spottande, vilda svängar för att bli kvitt sin förföljare.
Brinnande är lågan Han håller, små flammor flyr staven och rymmer ut i mörkret som forsar fram bakom Honom medans Hans steg kvickt följer jakten. grenarna piskar Honom, lämnar små röda linjer längs Hans kind. Han forserar skuggorna med flamman, lämnar inget rum att gömma sig i, inga mörka hål att försvinna ner i. Backe upp i full fart, kroppen säger emot av ansträgningen men viljan vägrar ge efter.
Vid stranden stannar Den. vattnet framför glittrar till sporadiskt av månen som tränger sig förbi molnen för att få en skymt av vad som håller på att hända. Den vänder sig om, kan inget annat än vänta in sin förföljare. Den sätter sig, ger efter väntande.
Sanden skvätter i Hans sista rusande steg, skapar en våg som höjer sig och lägger sig lika fort när Han bromsar in. Elden i Hans hand vaknar till av stillaståendet och börjar genast flamma mer intensivt. Han ser ner på Det. Med en sista ansträgning fäster Han staven i marken och sätter sig framför Det.
-det var ett tag sen.. Säger Han.
-det var det verkligen. Svarar Det.
-Jag har saknat dig, tror det är dags du kommer hem. Harklar Han sig med andan fortfarande i halsen efter jakten.
-Jag tror du har rätt, är du verkligen redo för mig denna gång?
-om inte annat får du hjälpa mig att bli redo.
Dom reser sig.
skuggan av Det Han en gång varit och förlorat och Han som jagat tillbaka Det Han aldrig borde låtit springa ifrån Honom.


Energin är verkligen på väg tillbaka. blodet pumpar igen och ögonen känns mer fokuserade. Jag har saknat att fantisera bort mig en natt på stranden med lurarna i öronen och staven brinnande runt mig. När jag väl ligger där i den kalla sanden och bara stirrar uppåt helt utmattad av mina rörelser sekunderna innan, förstår jag inte varför jag slutade ta mig ner hit. lågorna, ljudet, doften, energin.
Fantasin.
Jag tänker inte tveka en enda gång på det här igen. jag Lever. vad som än blockerar mig nästa gång ska jag vara förberedd mentalt på. tankekraft är magiskt. den magin vill jag aldrig mer vara utan.

Suttit i skymningen med ett glas rött och ett paket ciggaretter jagandes i tanken dom sista molntussarna på himlen som flyr fram som skenade hästar.
det gör något med en när man är ute från storstaden. har alltid påverkat mig att komma ut nånstans där tankarna får springa fritt en stund, nästan övervälmande med dom sanningar man hittar och nya frågeställningar som ställs. har skickat ut så många tankar till alla er som står mig nära ikväll. jag hoppas ni hörde mig.
sitter nu här med en kopp rött te och bob dylan spelas flitigt i bakgrunden för "du måste bara höööra det här, jättebra!!!"
jag gillar hur människor känner ett behov av att spela mig musik. känns som alla mina år av musik och lyrik knarkande har fått andra lika beroende, att kasta gamla och nya influenser på mig.
lagade stor middag för mor min och hennes grannar jag aldrig egentligen gjort bekantskap med. lagade jamaicansk kyckling med en helvetes massa chipotl chili. måste lyckats på nåt sätt då till och med grannens 10 åriga dotter gillade det. hon drack dock 14 glas vatten till, men tog till och med en andra portion. lika bra att lära in ungdomen på stark mat medans intrycken fortfarande kan formas... även fast såklart, det aldrig är försent att lära sig nya saker.
apropå henne. fantastiska ungdom... vi småpratade, vi "vuxna" om liv och rörelse. hon letade en öppning att få vara med mer i samtalet och jag letade ännu mer en öppning att släppa in henne, finns inget som ett barns uppfattning om livet. letar man rena sanningar är barn det mest magiska man kan stöta på att ge en råd. vi satt där och talade resor, vilket händer ganska ofta med mig med i bilden. så jag kläckte ut mig som råd till henne att hon aldrig ska sluta jaga sina drömmar, att hon kunde bli vad hon vill om hon bara aldrig gav upp på vart hennes dröm ledde henne. hon svarade:
ja, det är nog sant. så länge man inte jagar mardrömmar.
kloka barn... kunde inte annat än både leende och huvudskakande av min egen insikt av vad hon sa, bara nicka gillande och stjäla bort dom sista jordgubbarna dom "vuxna" petade i sig flitigt och smuggla dom till henne. hon skålade med mitt vinglas och vi ignorerade för nån minut resten av allt "vuxen" snack och pratade tillgängliga klätterträd. mor min berättade skräckhistorier om hur hon fann mig i 20 meters gran toppar när jag var liten och hur jag alltid skulle klättra högst, vilket fick dom andra "vuxna" att sucka och flickan att fnittra.
kommer bli en vild och klok unge det där, det kan jag se redan nu. ljus till henne, hon imponerade mig massor.
sen satt jag där. när dom "vuxna" ansett det för kallt och barn ansågs för sent att vara vakna, jagandes moln på himlen medans dom sista dropparna rödvin slank ner. tände en cigg och som alltid, blåste mot molnen och i fantasin var det jag som blåste dom väster bort från himlen jag önskar blå och klar imorgon.
som sagt, många tankar gick ut till många av er fina människor i min närhet. jag tänker på er, dessa dagar när jag har energi att skicka er tänker jag ännu mer.
nu ska jag och mina sockerkantade tankar om livet och världen skapa fristad i en soffa med ljus och rökelse.
ljus och värme systrar och bröder... wherever you are.

drömmar.. vad ska man säga om dom... fantastiska saker vissa dagar, helvetesgap andra nätter.
Jag hade en helt fantastisk dröm som jag undrar skvallrar om hur jävla rubbad man är eller bara ville ge mig ett gott sovande skratt, för skratta har jag gjort hela morgonen åt det här.
Så efter scen skiftande mystiska scener om folk som av någon anledning körde på varandra med cyklar och jag febrilt sprang omkring och försökte få dom att gå istället, ville en kvinna i drömmen visa något. hon öppnade ett fönster ovanför en ytterdörr, ett sånt där uppfällbart fönster som vinklar hela rutan snett utåt. hon klättrar in och ber mig följa med. självklart följer jag med, klättrar in och vi smyger omkring därinne. väl på insidan ser jag mig omkring. till vänster om mig är det en trappa som går uppåt och på höger sida ett litet vardagsrum med på tok för mycket möbler i. jag sätter mig i dörröppningen mellan trappan och vardagsrummet och bara ler. då dyker det upp en katt i trappan. den sitter där och bara tittar på mig. en sekund senare dyker ännu en katt upp i vardagsrummet. kvinnan som fått den briljanta ideen att smyga in här kommer nerhoppande från trappan och ler när hon ser katterna.
Då från ingenstans börjar den ena katten sjunga. ingen mörk stämma, en blandning av ett jamande och en verkligt vacker sång. och inga långa fraser, mer som en kort vers. där katten i trappan slutar sjunga tar den andra katten över med en vers, lika jamande/mänskligt. Och såklart, när katten i vardagsrummet slutat sin vers tar då jag över.
så där sitter jag, i en dörröppning i nån annans hus och sjunger var tredje vers tillsammans med två katter som nu kurrande börjar röra sig runt mig medans vi sjunger. alla har vi en jamande sjungande stämma rätt ljus, och detta känns som det pågår extremt länge. jag stoppar min sång för en stund och frågar kvinnan som lett mig in här om vi verkligen ska vara så högljudda nu när vi är i någon annans hus, men hon tittar på mig och katterna, ler och försvinner en trappa upp. katterna tittar på mig frågande och brister än en gång ut i sång. så där satt jag, i drömmen, och sjöng tills jag vaknade.
måste säga att hade jag 2 sjungande katter skulle jag nog inte göra nåt annat än att gå omkring och sjunga här hemma med tillsammans med dom. så kanske inte så knasig dröm.. önskar mest bara jag kom ihåg vad vi sjöng, tänk om man drömt en jätte hit och bara missar det för att jag hänger mig upp på att en mystisk kvinna ber mig vara med på inbrott med sång i mina drömmar...

dags att packa väskan nu i alla fall. ska spendera helgen i skärgården. kanske hittar jag en säl att sjunga med eller nåt där ute. eller en älg med röst som hela jackson 5.

Har ni haft en sån där dag när egentligen inget enormt hänt eller händelser skenat iväg, men samtidigt kännt att allt varit i rörelse och att kroppen reagerat på minsta vindfläkt och varje känsla ni mött eller sett har berört er ända in i benmärgen?
känns som vart jag än vänt mig eller gjort i dag har varit av grov betydelse. att dom människor jag pratat med och delat ett par ord med under dagen som gått, att vi alla var del av något större. idag känns lite som om världen tagit en djup suck och andats ordentligt.
eller så är det bara jag och min nya vända in i det femte livet som satt fart ordentligt. fast alla känslor har fått nippran och är överallt gärna samtidigt utan kontroll och hjärnan snubblar fram som bambi på hal is av alla nya intryck och ideer, fast än allt det känner jag mig levande. känner att om jag bara ville skulle jag kunna springa över berg och hav. även om energi kommer och går och alla dagar i regn inte kan ha solsken i sinnet är det ok. jag börjar hitta min styrka igen och det glädjer mig oerhört.
 "styrka mäts inte i hur länge man mår bra och hur många svårigheter man undviker, den mäts i hur många gånger man orkar resa sig igen efter en djup svacka". Jag är levande. jag känner sorg och ensamhet, glädje och lycka.
Mänsklighet är ett underskattat sinnestillstånd.



förresten måste min vän Mir få en eloge och stående ovationer för hur hon hjälpte mig forma min bloggs utseende till exakt det jag ville. du är grym Mir.. energi och ljus till dig.

en grå dag. grönt och grått går väl ihop dock. la mig en stund på en filt på uteplatsen, och mina kära bohemian roses lyste vackert mot allt det gråa... fortfarande hög på min socker dos kan jag inte annat än le just nu i alla fall.
gav mig iväg upp till macken för en påfyllning av burn och ciggaretter, cant live without it. väl där var såklart den vanliga personalen där, dom känner mig rätt väl. killen som alltid betalar med kort som man måste slå in manuellt eftersom han på snart 2 år inte bytt ut det. samma gamla skämt om hur jag snart boooorde byta kort. När jag stegade ut låg där en motor guide till alla service stationer och rastplatser etc i sverige/stockholm. av nån anledning fick jag för mig att bläddra igenom den. Där stod med stora bokstäver på första sidan:
Resan är själva målet.
kunde inte annat än le över att en liten broschyr om rastplatser dolde såna vardags sanningar. Traskade med fortfarande blöta sneakers från nattens äventyr hemåt, men kände att hur mysig en dag med öppen balkong dörr med regn stereo ljus och rökelse kan vara så ville jag ha nåt lite mer... utomhusigt. vandrade ner mot skogen som jag alltid gör när jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen med alla tankar. kom inte ens halvvägs när jag såg en av bänkarna som ligger sådär konstigt till som alla bänkar i förorten verkar göra. som om stadsplanerarna blundat och pekat på en karta och sagt bänk där där och där. hur som helst så var denna bänk totalt torr även fast det regnat regnat och regnat lite till hela natten. kände det lite som ett tecken på att just denna bänk var en bra liten rastplats för tankar, 2 cigg och min kära svarta burk full av koffein och socker.
satt där och njöt av hur tyst allt var. rätt speciellt med regniga sommardagar. det är som om folk på bara ett par veckor blir så bortskämda med sol att dom skyr regnet som pesten. inte en människa var i sikte. började låta tankegången få snurra och försökte lyssna vad det var som försigick därinne.
Resan är själva målet...
Precis som drömmar man jagar då alltså? frågade jag alla röster därinne. om man jagar sina drömmar, försöker med alla medel uppfylla dom, är det då vägen till att få den drömmen uppfylld som egentligen är drömmen?
Snurriga lilla alex.. det där vet du redan svaret på. fnissade nåt därinne.
kanske jag gör tänkte jag tillbaka, men det som motstrider det är ju att om, mot alla odds ens högsta dröm slår in, vad blir det då av vägen som då egentligen varit drömmen hela tiden?
rösten suckade och skakade på huvudet åt mig.
Alex alex...

Det är Livet.

Känns rätt ok att vakna mitt på dagen när det regnar. inte helt ok kanske, men mer "lagligt" än om det var sol ute. Tror alla mina dagar jobbandes med rosor har gett mig en förkärlek till regn på morgonen.. regn - ledig - sovmorgon.
Så jag vaknar mitt på dagen, efter en kopp te börjar denna eviga förvirrade rutin som börjar bli ett jävla trademark för mig. sarong på, var är borsten? letar i badrummet, kollar sovrummet, lyfter kuddarna i soffan i vardagsrummet... ingen borste. hittar en snodd att sätta upp håret i en bråkig knut med och borstar tänderna istället för borst skattjakt. tänder - check, asså vafan e borsten??? svär och spottar över hur jag kan lyckas gömma den varje gång innan jag går upp, letar samma ställen ett par gånger innan jag betänker sätta en sån där nyckelgrej på min borste som piper när man visslar. hittar borsten... bokhyllan såklart. in i badrummet igen, raklödder - vatten. sådärja, nu är det bara att sätta upp hår... var är borsten? igen... på nåt magiskt sätt mellan att jag hittade den och vandrade till badrummet har jag lyckats gömma den. igen. tillbaka ut i hallen, varje pall eller möbel scannas, ingen borste. tar 4 varv till i lägenheten innan jag kollar badrummet. och där bredvid spegeln har den legat hela tiden... igen. borst borst fix fix. inte skallig än i alla fall. till slut, 35 minuter senare är man klar typ. och beräkna att 20 minuter av det där gick till att leta och snurra runt i denna lägenhet letandes efter saker som egentligen bara ligger precis där jag lagt dom. Funderar skarpt på att köpa en borste för varje rum i lägenheten och kedja dom vid varje spegel (ja jag har speglar i alla rum, fåfäng aiight) det kan ju inte misslyckas.
För övrigt denna torsdag ligger det nåt i luften. tror regnet kylt och rensat människors sinne. som om alla linjer är lite skarpare... gott eller ont?
Time will tell.

Det fina med dom nätter man har slut på sömnstoft är att om man har tur och är på det humöret att använda sin vakna tid till nåt annat än att förbanna john blund, faktiskt gör en del saker som lyser upp natten.
Till och med inatt, när regnet tvingat varenda rosbuske jag har till djupa bugningar, har jag haft en barnsligt lätt känsla i kroppen.
Regnet kändes inte ens kallt ikväll och efter att jag vandrat runt barfota och letat nattmagi i himlen bestämde jag mig för att ta en simtur. Om barnen äger poolen här dagtid så är jag hajen i det stilla vattnet nattetid. Det är nåt magiskt att forsa fram under vattnet, se hur regndropparna slår i ytan över en och ett undervattens sorl är det enda du hör.
När varken promenader eller simning kunde bota min insomnia bestämde jag mig för att vandra en stund till. Aldrig ägt ett paraply så det fick bli den gamla skinnjackan och en huvtröja som skydd. Efter jag vandrat ner till stranden och inte lyckats hitta en enda bra sten att studsa ytan med började natten komma åt mig lite. Vind regn skog mörker. allt var så intensivt. Lite som att vara på en stor fest med aning för mycket människor som alla ska fram samtidigt. dygnsur började jag trava hemåt, då som om någon bara klickat på en ljusknapp, regnet upphörde.
Den totala tystnaden efter ett regn är magisk.
när jag står där och blickar upp mot himlen som verkade ha stannat upp totalt hör jag något bakom mig. jag vänder mig tvärt och bara två tre meter ifrån mig vandrar långsamt ett rådjur förbi. Det stannar upp mitt på vägen och bara tittar på mig. För ett par sekunder var det som vi båda avvägde vad vi egentligen höll på med och gjorde att vi båda samtidigt hamnat på en grusväg klockan 1 på natten. Rådjuret gjorde den rörelse jag också gör när nånting kommer åt mig och jag känner att jag behöver sträcka på mig, göra mig själv längre. Det rörde sig lite så att det stod med hela kroppen mot mig, synade mig från tår till huvud. såg åt både vänster och höger sen bara med ett litet knyck på huvudet vände det sig om och i sakta mak rörde sig in mot skogen igen. Jag följde det med blicken och när jag inte kunde urskilja det längre och precis skulle börja gå hemåt igen... börjar det regna.
Väl hemma igen och två koppar te senare sitter man nu här med regnet som kvällens soundtrack och försöker återigen hitta ro i alla tankarna.

Egentligen vill jag bara ge mig ut i natten hög på Socker och hoppa vattenpölar tills solen går upp .

Det var stormöte i Alexborg idag. Jag, samvetet och den inre realisten satt och blandade 45% galenskap med lätt avslagen energidricka tillsammans med alla dom inre demonerna. Som vanligt tar det den inre realisten på tok för länge att mixa drinkar så samvetet utmanade oss alla på ett riktigt shot race med importerad verklighetsuppfattning.
Jag vet av gamla erfarenheter att har man redan fått i sig ett par drinkar galenskap är den sämsta blandningen just att börja dricka verklighetsuppfattning.. ändå hejade till och med hjärnan på så det kunde bara sluta på ett sätt.

Runda efter runda satt vi bara där, stirrandes på vararandras olikheter och frågorna hopades hur vi ens kunde leva i samma hus. Varje gång samvetet försökte säga nåt avbröt den inre realisten snabbt med sin ständiga fras: Tänk realistiskt för helvete. och varje gång han sa helvete brast alla dom inre demonerna ut i en kör av gapskratt.
Det är ingen hemlighet att den inre realisten på senare tid allt mer ses umgås med hjärtat och hjärnan dessa dagar mest förvirrat ser på från sin takvåning när dom inre demonerna dansar runt midsommarstänger tisdagar i oktober. samvetet å andra sidan lindar mest in sig i silkesfiltar och bedyrar hur lent tyget är.
Själv har jag hittat mig en ny bundsförvant jag önskade hårt och mycket hade kommit på denna lilla gathering. min nya bästa vän hoppet. Men just idag var hon inte här. Istället satt jag och försökte sluta mixa galenskapen med demonernas svarta häxblandningar och trösta den inre realisten när han druckit upp all energidricka och förstod att han bara hade ren galenskap kvar i barskåpet.
När alla flaskor stod tomma och dom inre demonerna bestämt sig för att leta efterfest och lämnat oss satt vi 3 kvar där. Och för första gången nånsin kom orden från den inre realisten vi alla väntat på.
Allt kommer lösa sig, det kommer bli ok. Vad som än händer har vi i alla fall varandra.
Samvetet öppnade en väl gömd flaska lugn av bästa årgång som vi i stilla takt blandade ut med sista dropparna verklighetsuppfattning.

Jag reste mig till slut och gick ut på balkongen.
Då såg till min förskräckelse att dom inre demonerna stött på min nyfunna vän hoppet och matade henne bitter frukt....

Så där står du.. ensam bland vänner socialt nervös och åldersmässigt efterbliven.
Hur mycket tid behöver en man för att inse sitt öde?
hur mycket tid behöver en man för att inse sina brister?
När du bränt lika många broar som du byggt och krälat över stockar och sten för insikt som du i slutändan inte når, vad var det allt värt när du ska se och leva igenom allt detta ensam? när du blockerat och byggt upp murar ingen kan korsa och prisat ditt namn för solitud och självsäkerhet i ett liv i allena, hur mycket saknar du då skratten av någon som förstår dig?
 Det liv du får är inte ett varken långt eller givande när du slutat njuta av det. när du slutat jaga äventyren och slutat se och dela med dig av dom vackra ting det faktikskt bringar. när du ensam vandrar och betänker dina steg du tar över livets tundra, är det då värt något för någon annan än dig själv? och en tillvaro utan att ha möjligheten att dela med dig och undra, tänka.. vad är den egentlgen värd?
hur mycket i slutändan är dina tankar värda när du inte har en enda människa att dela dom med utom dig själv? människan uppbyggd som en social varelse vare sig den vill eller inte, vad är den värd när den inte får dela med sig?

som ung idiot i en värld han inte förstod sökte jag utan att förstå det själv en styrka jag endast nådde när jag var själv. dock  var alla mina äventyr alltid påverkade och beroende av andra... utan alla vackra människor jag mött på vägen vore jag och mina äventyr inget värda.
så ändå står jag här, vid min egna välbyggda mur av känslor och förtryck och undrar hur jag ens själv ska komma över till andra sidan av den. hur ska jag kunna nå över och få andra att förstå på andra sidan att egentligen vill jag höra deras tal och frågor och att jag inte alls är så stark som den mur jag skapat? det må krävas den största av släggor att bryta igenom det jag skapat, men det krävs den minsta av riktig känsla för att jag ska tveka på var jag egentligen står.. i slutändan kan jag bara inse att livet inte är värt att levas ensam. utan andra människor i din närhet att få klaga, älska, hata, dela med sig och enbart sprida det man brinner för.
tänk på det här: finns det inget som du ens vet och kan kan bearbeta till en annan livstid än din egen.. och om allt du bär och tänker innehåller den minsta sanning... vad gott gör den om du är den enda som faktiskt vet vad den innebär? krossa dina murar.. hur höga och hårda dom än är. krossa dom och försök släppa in dom du anser är värda och du vet är så pass lyhörda att dom lyssnar och känner vad och vem du är.
utan dom finns du inte.
utan dina närmaste och främsta försvinner du även fast din själ brinner och din låga skiner större än solen. utan människor som faktiskt orkar med din närhet är du bara en förlorad kraft sökandes efter ett hem i ingenting. krossa dina egna murar. vågar du vinner du. våga vinn för din egen skull, våga för vad du är och våga låta dina närmsta visa dig vad som finns bakom deras.