Har ni haft en sån där dag när egentligen inget enormt hänt eller händelser skenat iväg, men samtidigt kännt att allt varit i rörelse och att kroppen reagerat på minsta vindfläkt och varje känsla ni mött eller sett har berört er ända in i benmärgen?
känns som vart jag än vänt mig eller gjort i dag har varit av grov betydelse. att dom människor jag pratat med och delat ett par ord med under dagen som gått, att vi alla var del av något större. idag känns lite som om världen tagit en djup suck och andats ordentligt.
eller så är det bara jag och min nya vända in i det femte livet som satt fart ordentligt. fast alla känslor har fått nippran och är överallt gärna samtidigt utan kontroll och hjärnan snubblar fram som bambi på hal is av alla nya intryck och ideer, fast än allt det känner jag mig levande. känner att om jag bara ville skulle jag kunna springa över berg och hav. även om energi kommer och går och alla dagar i regn inte kan ha solsken i sinnet är det ok. jag börjar hitta min styrka igen och det glädjer mig oerhört.
 "styrka mäts inte i hur länge man mår bra och hur många svårigheter man undviker, den mäts i hur många gånger man orkar resa sig igen efter en djup svacka". Jag är levande. jag känner sorg och ensamhet, glädje och lycka.
Mänsklighet är ett underskattat sinnestillstånd.



förresten måste min vän Mir få en eloge och stående ovationer för hur hon hjälpte mig forma min bloggs utseende till exakt det jag ville. du är grym Mir.. energi och ljus till dig.