Tänkt en del på det här med hopp. Hört många människor säga när dom är som mest nere eller absolut i total kaos att dom förlorat allt hopp och ingen lösning finns längre. Jag själv har nog tänkt den tanken när saker varit tyngre att bära och uppförsbackarna aldrig slutar sträcka på sig. Men jag tror inte det stämmer. så länge tanken finns att det skulle finnas en lösning, ett sätt, kan aldrig hoppet försvinna.
min mor köper ibland dessa trisslotter och säger alltid precis när hon köpt dom "tror inte vi vinner nånting", ändå köper hon dom och när vi skrapat dom rena så säger hon lika ofta "ah, ingenting. det var synd" och ser leende men lite besviken ut. som om dom sista dropparna av hopp i en vinst rinner ut. nu kanske det är svårt att sätta en trisslott som exempel på riktig mörk ångest där hoppets flamma lyser lika svagt som mörkret är svart. men även hur självklar en motgång är verkar det som man aldrig slutar hoppas på att på nåt mirakulöst sätt, som en blixt från ovan, faller allt på plats.

inte ens när hopp aldrig slagit in slutar det existera.

hopp i vardagen behöver ju inte heller alltid ha med motgång eller problem att göra, hopp kan vara en positiv boost, något man hoppas visar sig för att göra saker ännu mer. "jag hoppas vi får en grymt kul kväll" det är väl ändå ett ganska vagt utryck? som om en kväll om man inte utalade den magiska hopp formeln inte skulle sluta väl. men det sitter där, inpräntat i oss att hoppas på saker.
så vad hoppas en människa på sin dödsbädd? att få somna in smärtfritt? att dens kropp genom hoppet läker och lever 40 år till?
hoppet tror jag, är det sista som lämnar en levande kropp oavsett vad. vad än det vi har inom oss är för en energi är den utan tvekan på livssituation fylld med hopp. "jag vågar inte hoppas på det" är nog världens vanligaste lögn. för bara genom att utala det har man redan satt hoppet inom en i rörelse och vardagsmagin är igång.
samtidigt slår hoppet tillbaka på oss när det inte slår in. besvikelse är ett laddat ord fullt med efterföljder. graderna besvikelse är helt individuell men verkan är detsamma för alla. lite som en slöja av mörker som faller ner på en när hoppet man hade inte träffade rätt.
så vad vi kommer till är: vad styr hoppet? våra "böner"? vad i matematiken vetenskapen religionen och energin bestämmer när dom där riktigt ovanliga stunderna kommer, när hoppet blir verklighet och världen glittrar mer än vanligt?
är det egentligen bara en naiv klagan att ens hoppas?
jag vill verkligen känna att jag styr mitt eget öde, men ändå, som den av alla andra människor jag är hoppas jag. jag hoppas på att saker ska bli på vissa sätt, att saker ska ta en viss riktning. tror jag använt min hopp formel till att önska folk olycka också.

jag tror att hoppet är själens rop på verkan. att agera på det ropet är att drömma. och så länge vi följer våra drömmar är vi i rörelse.
så länge vi är i rörelse hoppas vi.