Veckan som gått har varit lite smått enerverande, ganska mycket tankeslående och kanske för mycket oskadliggörande av mina försvar mot min egen galenskap.
Började den rätt tungt med en migrän som slog ned sådär hårt som den bara gör en gång om året. En sån där migrän som gör att det varken går att sova eller vara vaken, en sån som nästan får dig att undra om inte rusa in i en vägg med full kraft och slå sig själv medvetslös verkar vara en bra ide så länge smärtan försvinner.
Tisdagen var mer effektiv dock. bunkrade upp framför datorn med hela sinnet inställt på att lära mig nya saker och hitta en glädje i att kanske lära mig något jag kan använda mig mer av. Det här låter kanske bra och hälsosamt, men jag börjar inse ett par brister jag har som alltid kickar igång när utmaningar över min egen förmåga sätts på prov.
Jag vet inte hur man ger upp eller frågar så jag inte gör fel. Jag vägrar inse att jag faktiskt inte vet hur man gör eller hur jag ska gå till väga för att lära mig det. Jag straffar mig själv med en stor dos sinnes spöande när jag hamnar i det där. Hur jag än vände och vred på det slutade det med samma tanke.
"fy fan skärp dig alex.. har alla dessa år gjort dig lika dum i huvudet som dom sa att du var?"
Jag är nu ganska bra på att förstå att någon sorts fungerande hjärna har jag ju faktiskt. Jag är medveten om jag är en kreativ själ som ibland har svårigheter med det praktiska.
 Bäst av allt är jag på att ge mig själv ett helvete inuti när jag inte lyckas med saker jag vill dock. Så från en liten positiv sak som jag kände skulle ge något lyckades jag gräva ner mig till en nivå där jorden är så lös att den kväver dig bara du ens andas.
Så jag la det lite åt sidan, försökte få fokus att inte döda positiviteten jag haft i armslängds avstånd en ganska bra tid nu och försökte istället hålla fast i kreativiteten och gå en anna väg med det.
På nåt sätt hade jag visst gått för långt dock.
Hjärnan tänkte svart om varenda sak jag la fram som förslag. Hjärtat bara suckade åt dom saker det vanligtvis dansar av glädje till.
Jag hade verkligen lyckats kränka mitt eget självförtroende på en natt.
Det var i koma tillstånd dagarna gick, och idag fredag vaknade jag ur det och minns dom inte.
Onsdag torsdag bara försvann.
Nojan om galenskap och inspärrningar, noja om personer som hoppat på mitt självförtroende ska få rätt, nojan om jag lyckas hålla min flamma brinnande hela vägen till solen.... allt lyckades gadda ihop sig.

Så jag vaknade ur det idag. Förskte lägga pussel med tankarna lite försiktigt och hitta vad som triggade igång det hela och vad hela den fix iden om allt det här kom ifrån. Svagt svagt började den där känslan från i tisdags spöka. Med sinnesförsvar armerade med kattliknande skyddsreflexer slog jag bort det. Vet inte vad det är där inne som jagar just nu, men det är inget jag hanterar just nu i alla fall.
Lovat mig själv en helg stöpt i lugn och ro på alla nivåer. Själavård och vila. På måndag ska jag försöka få klarhet i vad som faktiskt hände. Kanske man kan kalla det att skjuta upp saker man borde göra på en gång, men jag gillar inte att dagar försvinner utan att ha en sjuhelvetes rövarhistoria om galna partyhändelser att sponsra det med.
Det är inte ett friskhets tecken... thats for sure.

Så början av min lugna helg blev god mat och dagdrömmande på soffan i tonerna av massive attack. Glömt hur sjukt bra dom är.. varenda gamla skiva dammades av. Har ni inte hört "Heat Miser" har ni missat något.. gått på repeat ett par gånger ikväll.

Fan svårt att försöka hålla det här tänkandet jag vill ha uppe när jag ser glimtar av vad ett avslappnat sinnestillstånd består av så fort jag lägger ner garden.

Har så jävla mycket kvar att ordna upp så det är helt sjukt.


Allt jag har är tid... All tid tar allt jag har.