Länge sen nu. Väldigt länge sen. Så länge sen jag skrev att jag inte har en aning om vad jag vill få ut, berätta eller dela med mig av. Tid är en lyx. Fri tid menar jag. När man stiger upp 4 varje morgon, är hemma klockan 6 och ska vara i säng klockan 8 finns ingen tid. Jag beklagar mig verkligen inte dock. Våren börjar blomma ut och det här med rutin känns rätt välkommet och ok. Att jobba utomhus skadar ju inte heller när vädret beter sig som det ska och solen ler åt hela mig dagarna i ända.
Så vad har hänt? sen sist? sen senast? sen igår?
Var kan man ens börja...

Att förändring är konstant är ett starkt faktum. Att också verkligheten upprepar sig ett annat. Lite som om livet bollar över händelser i liknande form om och om tills dom sitter och man faktiskt lärt sig läxan. I alla fall hur man hanterar och tar sig igenom saker man ställs inför som en gång varit svåra.

Det här med inre styrka har jag alltid tjatat om. Hur styrka kan bli något negativt när man bygger murar är en annan.
Stark nog att orka vara svag. Svag nog att inte glömma att det bara är ännu en styrka när man faller.

Tillbaka till förändring. En del förändring förstår jag inte. Resonemang vissa folk manipulerar sig själva med för att gömma sina egna demoner och gräva ner sin skuld bakom bortförklaringar och förskönande bilder av en verklighet ingen tänkande ängel kan tro på. Var är ärligheten i vår vardag? Varför skrämmer riktiga känslor tunga som lätta så många dagligen? Varför ska en öppenhet till detta vara något man måste gömma om man inte vill sluta sina dagar ensam och utan förståelse?
Har du fallit ner under marken, bakom stenen till vänster om jordens mitt backar folk ifrån dig som om du vore smittad av pesten. Sjunger du och dansar fram, njuter och ler åt varje litet guldkorn livet har att erbjuda undviker folk dig i avundsjuka och misstro till din inställning. Kanske drar jag rätt skarpa linjer här, men tar du åt dig betyder det nog nästan säkert att du nån gång agerat precis så.

Vill starkt skicka ut en sista skål och ett farväl till Klas som gick bort för en kort tid sen. Du lärde mig massor under våra h62 dagar och var alltid ett varmt leende varje gång efter det vi stötte på varandra eller jag avnjöt det goda på kgb. Du är saknad. Var än du befinner dig nu vet jag att du har det gott, en ära att få kallat dig vän.


Med den lilla uppdateringen av tankar lämnar jag datorn för sängen denna lite för sena söndag. Livet är inte mer än ett ögonblick ifrån oss alla och jag är inte den som blundar för länge.

Värme, kärlek, respekt och styrka.

Vila i Frid.