Brickwall

Legat på soffan i en snurr som inte kommit på besök på länge. 1.5 timmar tog det innan yrseln slutade och jag vaknade ur den tillfälliga koma som slog mig i skallen. det där folk säger på film on nära döden händelser att man ser hela sitt liv flasha förbi måste vara en lögn. Jag lever igenom och får dom flasharna jämt tycker jag. Särskilt när sån där elak yrsel slår till. Känns alltid som ett nyvaknande efteråt. Som alla livets händelser hände för några minuter sen. Alla känslor av dom tillsammans i kör. Det är som jag vaggar här för att hämta vatten och ett snigel spår av tankar och minnen ligger efter mig och står jag stilla för länge drunknar jag nästan i en pöl av händelser.
Hur som helst gick yrseln över och lämnade inte efter sig för mycket tegelstenar proppade i min ryggsäck.
Ögonen är tunga som bly dock, huvudet lite lätt tiltat och känner mig stor som en tumnagel typ.
Inget en borste skapandes en tight knut på skallen och tung gung musik inte kan få bort. Sätta på sig attityden och möta världen.
Världen...
känner mig allmänt osocial.. ändå är jag på väg ut, vill inte sitta här och spela memory med ideer.
Saknar bror min, den enda i denna värld som inte säger ett ord men lyssnar och förstår mer än varenda jävla människa tillsammans.

For you I would swim through fire and walk through oceans.



Kommentarer

Lämna några ord här:

Namn:
Minns mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0