In the end we're all just chaulk lines on the concrete
Drawn only to be washed away
For the time that I've been given
I am what I am

Vad är det som händer när folk hamnar i ett förhållande? Jag menar inte hela lekskole förklaringen att 2 männsikor som gillar varandra blablabla, nej vad händer med dom?

Ännu en natt nu när jag vaknar med ett kvickt ryck och hjärnan spinner iväg på 12 olika spår och tankar. Maniskt försöker jag hitta en röd tråd mellan dom, men när det inte lyckades tänkte jag att jag helt enkelt får sätta mig här framför datorn igen och bara slänga ner dom. Veckan har varit så totalt oinspirerande som det varit så kanske var inatt 4 dagars ihoptryckt hjärnverksamhet i ett.

Så vad händer med människor i ett förhållande. När dom nu varit nykära, pirrande, galna och haft sin smekmånad... existerar då till 90% av deras verksamma vakna liv inget annat än just förhållandet? Alla vet vad jag talar om som varit singel själv med hela sin bekantskapskrets upptagna med sina respektive.. det finns ingen öppning där liksom.
Man finner sig som den där sista singel killen i ledet att man nästan har tömt registret på vad man har att säga till sina vänner som lever i tvåsamhet. Man börjar som det där kortaste strået draget att analysera vad dom egentligen tänker och varför så få saker verkar vara en gemensam faktor längre.
I ett förhållande kanske saker omkring en verkar mindre viktigt efter ett tag, för när allt kommer omkring "så har vi ju varandra".
Tills den dagen mot alla odds förhållandet tar slut, och ur det föds då behovet hos parterna som en gång satt ihop som klister att umgås med sina vänner och dom som inte varit i ett förhållande hela långa tiden..
Helt plötsligt igen är vi singlar viktiga att umgås med. Viktiga att hålla kontakten med.
Jag har tappat bort många vänner som gått in för ett förhållande och ansett att det är det viktigaste i deras värld och som en pensel fylld med färg som dras över ett vitt papper till slut bara ebbar ut och drar inget färgspår efter sig längre.
En del kommer tillbaka, men bara just när deras förhållande knakar eller helt och hållet tagit slut.
I början irriterade det där mig nåt fruktansvärt. Jag är alltid den ständiga singeln.. Jag är en jävel på att festa när jag vill, har alltid ideer.. men dom roar människor när dom behöver dom.. när dom är ensamma.
Nu pissar jag inte på ideen om ett förhållande. Jag älskar att se vänner som lever lyckliga ihop. Glädjer mig med vänner som hittat sin kärlek... Undrar bara om det är det enda det går ut på. Man lever, upplever, träffar någon och då lägger fokus på just det spåret och alla småstigar på kartan som gjorde en nyfiken förut suddas ut och stängslas av.
Hade jag lyssnat på mitt eget argument nu hade jag nog lite lätt kallat mig själv för en aning bitter och kanske jag skulle förstå bättre om jag faktiskt träffade någon själv.
Det stämmer säkert.
Det gör mig bara lite sorgsen att så många fina människor har helt försvunnit ur mitt synfält för att dom gått in i ett förhållande och genom det lever ett så olikt liv till mitt att inget sandpapper såg eller extra delar kan få våra pusselbitar att passa längre.

Folk blir som Gollum... det var där min tanke startade inatt. Gollum känner ni alla till tror jag. Den lilla krabaten med
ringen och rösten.

Han hade en vän han slogs med för det vackraste han någonsin sett. Han var villig att dö för att få det. När det väl tillhörde honom drog han sig undan så djupt och långt bort han kunde för att ingen annan skulle komma åt det. Sedan kom någon och stal hans mest värdefulla och hans värld splittrades.. Till slut gav hans sig av ut för att hitta den igen, hittade den med någon annan. Han fick blidka sina inre egna känslor för att hans kärlek till den var så stor att han bara kunde vänta ut den stund det kunde få bli dom två igen. Han till och med började gilla ideen om ett nytt liv, att kunna vara vän med den nya. Men utan att vara någons egentliga fel kom ett svek som var oundvikligt.. men gollums nya tänkande var så nyfött och känsligt att det krossades direkt av det. Han blev arg, sårad, hämndlysten... Han skulle kunna göra vad som helst för få tillbaka sin älskade. Han smed planer och ideer och till slut hittade han ett sätt att få tillbaka det han älskade... och det ledde till hans död.
Den där historien kan man vrida på hur många varv man vill tror jag. Men efter att ha läst sagan om ringen ett antal gånger plus drömmer mig iväg i filmerna nån gång om året så har jag kommit fram till att den mest mänskliga karaktär som finns där måste vara Gollum.

Jag hade ett stort problem med historier som slutade "lyckliga i alla sina dagar" när jag var mindre. Tyckte det kändes billigt. Inget i världen har bara en sida så hur kan alla ens dagar sluta lyckligt? Finns då ens begreppet lycka kvar?
Var nog en aning cynisk och lillgammal som barn.

Så. Är den globala ideen om meningen med livet att hitta någon, starta ett förhållande, leva ihop, skaffa barn, fostra betala och hoppas dö på samma tidpunkt?
Om det inte är meningen så vad är det då som toppar det där?

När jag tänker på det kan man ju faktiskt vända det en gång till.
Kanske det är singel folket som inte kan umgås med människor som hittat någon. Kanse en gömd avundsjuka ligger gömd där, eller bara en dröm om att få lyckas själv.

Livet är så jävla fyllt med så många frågor. Vet inte varför alla ska komma på en gång hela tiden varje gång jag ska försöka sova bara.

Jag gillar att se mig omkring har jag kommit på. Så ofta där mina tankar väcks. Jag går inte runt i denna värld särskilt uppmärksam på var jag är utan all uppmärksamhet läggs på hur det är där jag är. Ett tag tänkte jag att det kanske därför mitt lokalsinne är så sjukt dåligt. För att jag inte tänker på vilket håll jag går åt mer än vad och varför hur och när allt är som det är precis i den sekunden jag passerar det.
Världen är ett så märkligt skådespel... så länge man ser till att man har en roll och inte bara blir statist.
Så vad gör det mig som ser på alltihop? Betalande publikmänniska?
Ska fan vara cynisk igen och be om mina pengar tillbaka.

Så är man i ett förhållande utan att förhålla sig till förhållanden, för att hålla förehållande förhållning.. måste man då förhålla sig till andras syn på förhållandevisa förutsättningars förhållanden?


Allt är relativt antar jag.

Stötte på en gammal klasskamrat från låg och mellanstadiet idag. Tror alla har en sån, ni vet en sån där man aldrig riktigt gömmer bort, en sån där färggrann människa man alltid undrat hur det gick för.
Hon vandrade i alla fall hand i hand med vad jag antar var hennes respektive och våra vägar korsades. Jag hälsade glatt och sa att det var ju alltför länge sen, hur lever livet? Hon tittade frågande på mig och svarade. ja.. det är bra med mig.. jag tycker jag känner igen dig..
Alex uhm Jon här svarar jag.. totalt glömt att jag har 14 år av människor som passerat som inte har en aning om vad eller vem jag heter eller är i dag.
Va?! svarar hon. Du är inte lik dig själv någonstans du. Hörde att du suttit inne?
Nej du... svarade jag.
Och gick.


När allt annat misslyckas känns det skönt att man alltid kan lita på att det finns en låt som passar in på varenda situation i hela livet. Jag älskar musik. Jag älskar hur musik kan väcka så mycket. Hur en låt helt utan text bara oändliga toner sätter en känsla i mig. Att känslor kan väckas av hur bara ett ljud böjs till olika former...
Det är verkligen något värt att tänka på.

Just nu precis nu saknar jag mer än någonsin att vara på resande fot igen.
Tvivlar så mycket på att jag egentligen vet hur man lever "vanligt", ännu mer på om jag skulle kunna nöja mig med att leva så.

Skulle kunna mörda för chokladglass.

Tror jag lyckades stilla spinnet av tankar i skallen för en stund i alla fall nu. Ska jaga sömnen med harpun..
jag och kapten Ahab.