Eskimå. Roligt ord, mindre kul hur passande det varit på mig ikväll. Kunde inte sova så det blev en kvällspromenad. Tre steg utanför dörren förstod jag att dom vanliga höstkläderna inte höll. På med mössa, vantar, tjocktröja och eskimå jackan.
Namnet på jackan gavs till mig av ett par polacker i holland jag jobbade med. Dom tyckte jag hade snea ögon och såg ut som en och eftersom jag hade en sån där stor varm mockajacka var jag såklart eskimå....
Hur som helst, hela kittet på och vandrades mot edsviken som vanligt.
Det är så tyst ute nu. inga mera glada tillrop och partyn, inga nattliga nattsuddare vinglandes hem från en kväll på krogen.. tystnad vind och inget mer.
Drog ner mössan 4 snäpp till och drog upp kragen tills allt som inte var täckt av varma kläder var näsan och ögonen.
Kanske tur att man inte mötte eller såg någon. Skulle väl antagligen bli tagen för nåt helt annat än en rastlös sömnlös Alex som mest bara vill dra in lite frisk luft och döda den tid John Blund glömt han borde sett till spenderades på drömmar.
Nådde fram till stranden och där brakade himlen lös. Stjärnklart och vackert, kolsvart himmel och en vind som skulle kunna välta höghus om den bara ville. Blev ett sånt där ögonblick när det blåser så hårt och är så mörkt att världen verkar spinna på och ta fart, som om tiden själv pressas framåt och timmar flyter på som sekunder.
Jag är inget höghus och välter nog betydligt lättare så jag rörde mig mot småstigarna hem när jag hörde nåt annat än vind i skogen. Smög fram en bit och i en glänta står en ensam man och talar för sig själv i hög stämma. Han gick ett par steg vidare ut på fältet och talade vidare. Jag kunde inte uppfatta vad han sa riktigt men han var väldans arg på något. Jag kände att det var bäst att låta honom vara och inte komma för nära eller få honom att förstå att jag var där. Stod väl typ 50 meter bort så jag knappt kunde urskilja honom.
Då fick han fart helt plötsligt.
Han rusade rakt emot mig men lät inget. Jag var säker på att han inte såg mig men står man mitt i skogen runt midnatt på en torsdag helt själv och en man som talar med något jag inte ser rusar emot en blir man lite nervös faktiskt.
Jag hukade mig lite sakta ner så jag var säker på att han inte såg mig och han rusade förbi mig i hög fart frustande som en häst. Sista jag såg av honom sprang han upp mot vägen som går mot villaområdet och försvann.
Det fick räcka med äventyr för mig för en kväll.
Gled hem, la mig i ett bad och ligger nu här i soffan och försöker hitta en film att förvilla tankarna med så sömnen kan få springa ikapp mig lika fort som den där mystiska filuren i skogen gjorde.
Jag undrar fortfarande vad det var han var så arg på. Kanske var han som jag? Arg på hjärnspöken och Insomnia och bestämde sig för att få ut ilskan genom att skälla på himlen lite? Kanske rusade han för att han skrämt upp sig själv eller äntligen fick en ide hur han skulle somna och hade bråttom hem för att testa det?
Får nog inga svar i natt på det... och det hjälpte ju inte huvudet att sluta tänka heller...

om man messar 118 100 och frågar var john blund bor, lämnar dom ut hans adress då eller bor han på hemlig ort?
Lär han göra.. verkar som det finns mer arga prenumeranter som inte fått deras nattliga dos...