"You know what we are gonna do? We are gonna live. Like we are telling the best story in the whole world."

I'd rather you hate me for everything I am
Than have you love me for something that I can't

Its not what you are underneath.. its what you do that defines you.

Så. Dags att ta tjuren vid hornen eller vad det nu än heter i något av alla hundratals ordspråk som egentligen bara påpekar samma sak: dags att fuckin ta itu med skiten.
Jag är less less less på alla dessa spöken. Trött på att mitt förflutna jagar ikapp mig i tankarna och helt totalt förbannad på att jag faktiskt fortfarande än idag går omkring med tankar på dom.
Konstigt det där.. konstigt underligt frustrerande hur något som ska hjälpa ungdomar istället skär upp och syr ihop krokiga ärr över hela själen på dom.
Jag är enormt präglad av mitt förflutna. Försökte många år efter händelserna att vara något annat, men det ligger där, som en cancer tumör som vägrar ge upp ligger det där. Det konstanta vaksamma, det paranoida arga, det förskönande överlevande...
Minnena av dom där åren ploppar upp som svampar, som mögel. Konversationer, händelser, situationer jag ibland i tankarna återspelar så starkt att jag är där igen. Testar nya vägar ur dom i tankarna, återlever dom gör om dom och lider igenom dom gång på gång.
Vissa tal jag fick. Dessa präktiga skådespelare som trodde deras teater skulle lura oss, skulle sätta förstånd och rätta till vårat sätt att vara på. Oss. Vi.
Det fanns inga tankar på att omvandlas till nåt annat där. Dagen var den enda framtidsutsikt som existerade, antagligen för att ingen vågade eller ville tänka på vad framtiden faktiskt hade att erbjuda. Dom var ju så duktiga på att berätta varje gång dom kände sig missnöjda med oss hur låga och misslyckade vi var.
Jag minns den första person som jag faktiskt kände ett kort förtroende för inom hela den där kretsen. Hon talade till mig med vackra ord och förstående blickar. Jag lyssnade, hoppades... öppnade.
Dagen efter hade jag ett papper på att jag var farlig. Att min starka människo kännedom var ett vapen jag använde flitigt för att få saker som jag ville ha dom, hur jag manipulerade mig igenom mitt liv och fick folk att följa mina ideer till världens ände...
Sånt jävla skitsnack.
Tror jag lärde mig hata och förakta auktoriteter till det yttersta den dagen. Svor för mig själv för vad tillit kunde användas emot mig om jag inte lärde mig att vara mer av den dom målat upp, den karaktär dom skrivit manus åt som jag inte ens läst innan dom tryckte ner det i halsen på mig. Jag gick in i rollen stenhårt.
Kall med ett leende som aldrig försvann i dom största kriser eller det största motstånd..

Aldrig vara svag, aldrig vika med blicken.

Men det räcker nu. Jag måste chansa på något som går emot alla gamla varningslampor och sirener som blinkar och skriker inom mig när dessa tankar smyger på.
Jag ska seriöst nu försöka avsluta mitt förflutna. Ska ha bort dessa demoner en gång för alla. Trött på drömmarna, trött på alla dessa återspelade scenarion... Jag vill leva utan det. Kan jag inte få dom att försvinna vill jag lära mig ett sätt att kunna leva med det utan att falla ner i det.
Så jag ska nu på riktigt denna gång, ta itu med detta.. veva ned vindbryggan till slottet, lätta på kedjorna på dörrarna och försöka släppa in hjälpen på riktigt. Ett försök till. För Mig.

På den mindre seriösa sidan men ack lika viktiga ska jag roa mig kungligt ikväll. Ska sitta bänkad på dyra platser och avnjuta circ du soleil. Fantastiskt kommer det bli, det är jag redan helt säker på.


(jag vet tommy.. det är clowner... får ha på mig många trianglar som skydd ikväll)

Så jag satt på bussen idag. Batterierna tog slut på mp3 spelaren så det fick bli att lyssna på folk istället. rätt intressanta saker som kläcks ibland.



Kille: Varför ser du så ledsen ut?

Tjej: Han den där dirty dancing killen har dött.

Kille: vem?

Tjej: patrick swayze.

Kille: han som var me i den där dörrvaktsfilmen?

tjej: har bara sett dirty dancing med honom.

Kille: vad dog han av då?

Tjej: cancer. så jävla trist, gud va synd det är om honom, han som va så bra.

Kille: inte så synd om honom längre, han e ju död för fan..

Tjej: gud va kall du är!

Kille: vad har han gjort på sista tiden som varit så bra då?

Tjej: vet inte, men han e ju en legend för fan...

Kille: han va ghey va?

Tjej: klart han inte va! det e ju jätte sorgligt ju.

Kille: fan bara ghey snubbar som dansar på film.. om det inte e hip hop typ.

Tjej: äh! du är verkligen inskränkt. har du nåt emot homosexuella eller?

Kille: Dör dom i cancer e det alltid ett plus.

Tjej: ..... 
(går av bussen själv)

Killen tar upp sin mobil och ringer:
 - Tja fan. vad gör du?
Hehe mm jag kan följa med ikväll nu, Gjorde mig lite ovän med frugan så nu är jag ledig.
Äh köper väl blommor imorrn så blir nog allt bra igen. eller typ en dirty dancing video.
du han den där snubben i den där dörrvaktsfilmen har dött, synd fan, han va ball ju.
ah, vi ses om en timme.




Om det är sånt här som pågår när jag blockerar ut hela världen med musik hoppas jag nästan batteriet på mp3 spelaren tar slut oftare.. sjukt underhållande.

R.I.P

Effektiv dag. Mister Allan York aka TC aka Allan aka Tommy pimpade min dator. Dags att bli lika effektiv som nu datorn är. Först ska jag förstå den också. Man trycker på on... sen typ mellanslag... uhm. var fan e on?



Jupp. datorer. Kul grejjer. roliga mackapärer. Grekiska är ett kul språk. Låter coolt å sånt. Jag förstår inte grekiska. Inte datorer heller. Ill be damned om jag inte ska lära mig det på nåt sätt dock. Effektiv och allvetande. Jupp.
snart så.


På en annan sida av fronten är nu kriget igång. Sitter en ihärdig liten sniper som skjuter paintball kulor i skallen på mig varje gång jag försöker resa mig bara för att visa att det inte är någon ide att försöka resa sig. Headshot, killshot, blam blam your dead.


I verkligheten verkar världen fårr fnatt på svininfluensa. Viruset mördar, tar du vaccin mot det blir du förlamad eller dör av det istället. Är jag den enda som inte ens oroar mig?


The only guarantee in life.. is a life worth dying for


I fantasin har jag nu nya mål att komplicera och analysera. Redan fixat en karriär där och ska snart köpa en båt. Sen ska jag livnära mig som pärldykare och sitta med en dator någonstans på oceanen och dra in feta pengar på att göra lite jobb när fisken inte nappar.


Familj? ja tack. Familj? äh skit samma.



Jävla flashbacks ibland. Verkar som hjärtats dödgrävare inte grävt ner saker tillräckligt bra. Dom kravlar sig ut och springer runt på mina tankars gator helt fritt. Bitandes och gnagandes på förnuftets valda män och lugnets vackraste kvinnor.
Verkar som det är dags att ladda hagelbössan med stora bltar glömska och skjuta skallen av dom.



"Alex, du vet att man inte behöver reagera på allt va? du vet att du kan låta saker bara passera även fast dom lockar dig att agera på dom?"   Förlåt vännen men nej. Mycket nytt kan jag säkerligen lära mig. Men att låta sådant bara hända? inte en jävla chans.



Banan.. on a stick. Pizza?? on a stick. ätit hela kostcirkeln on a stick idag.




Skulle till min kära mack och handla mig saker som får systemet at tsätta igång och tankarna att fungera så jag kan lära mig nya saker. på väg upp möter jag en grupp på 6-7 knattar. En av dom var riktigt macho och tyckte han inte skulle flytta sig när passerade. Jag flyttade på honom med ett artigt "flytta dig är du snäll". Det gillade han inte. Då kom den roligaste kommentaren av hans polare.... "ge upp mattias, ser du inte att han e en biker?? såna vill vi inte slåss med".
Jag måste vara den enda bikern på denna jord som inte ens äger en motorcykel eller ens ett körkort. Men men. Jag e biker jag.. HÅLL UNDAN!!

När du pratar med vänner och ny bekantskaper, hur mycket delar du med dig? Hur mycket håller du tillbaka?
När du håller tillbaka på vad du tycker, känner, vill, ogillar.. vad är det som får dig att göra det? Varför är människor så paranoida på att dela med sig av vad som precis är mänskligt?
Egentligen ännu värre, varför dömer människan dom som faktiskt inte har dom gränserna och låter själen ropa vad som faktiskt pågår?
Jag kommer nog aldrig förstå varför vi går omkring i en gemensam värld och sätter gränser och regler för hur man måste vara. "säg inte det" "nu gick du för långt med snacket" etc etc...
Vi är människor. Allihop. Inget större värde, inget mindre. Ingen skillnad som gör oss annorlunda förutom allas individuella sätt att växa upp på vilket gör oss alla unika. Istället då, för att sprida kunskapen och den individuella unika lärdomen alla har väljer vi att på ett lätt ibland tungt paranoit sätt undvika allt det där.
Istället för att låta saker komma ut och ventilera tankar eller bolla ideer tvekar vi på något som skulle kunna hjälpa sig själv eller andra. Vi tar vår egen mänskliga unika förmåga till empati och kommunikation och gömmer oss bakom fasader och lögner i rädsla för vad andra tycker eller vad som skulle kunna hända.

Jag minns när jag första gången fick höra att det jag delade med mig av var "för mycket". att mina historier och tankar var för grova och att jag kanske borde hålla sånt för mig själv. Det kom åt mig hårt det där. Trodde det var fel på mig som tänkte så, förstod inte hur andra människor kunde fungera utan att ha såna tankar och funderingar. I många år lärde jag mig så mycket jag kunde att mer och mer hålla saker inne, för det var inte ok att dela med sig för mycket.. inte ok att ha tankar som inte var vanilj och vatten. Jag byggde den starkaste mur och lärde mig både ljuga och försköna, lärde mig se andras lögner och deras rätta tankar och gled in i ett vaksamt starkt vaccum dit ingen var välkommen och ingen fick ta del av.
Det gick så långt att jag slutade visa känslor, sluta visa var jag stod i något. alla svar på frågor blev neutrala utan att vara varken upp eller ner.
Le aldrig, men se inte sur ut.
På frågan hur mår du, svara: det är lugnt.

Allt för att döda alla tecken på vad som faktiskt pågick med mig och hur jag egentligen kände. Neutralisera allt som gick och göra sig totalt oläsbar.

Nu idag flera år senare av en lång kamp som fortfarande inte är över för att försöka reparera den skada jag gjorde mig själv med det där är jag glad att jag är "för mycket". Jag är utåt, jag älskar att diskutera, jag delar gärna med mig och jag jobbar hårt på att inte försköna min vardag utan berätta när saker är mörka och le när saker ljusnar. Jag försöker känna och släppa in människor igen utan att tveka och hålla tillbaka. Om jag får betala för det med att bli stucken i ryggen av folk som aldrig slutar se det jag tycker som nåt för mycket eller idiotiskt - so be it.
Jag är den Jag är. Jag trivs som den personen.. trivs jag inte försöker jag lära mig att ändra mitt sätt eller utmana mig själv till förbättring. Jag kan lika gärna bli vän med alla mina sidor för det är en del av mig jag kan springa hur länge jag vill ifrån och aldrig lyckas fly.
Väldigt lätt att sitta skyddad av en fasad byggd på lögn och vaksamhet och döma andra.. Vill man se sanningen och faktiskt känna livets inre energi finns det ingen tid för sånt.


Lev nu. Var den Du är. Skäms aldrig för vad du faktiskt tycker.