Underliga sömn.

Tycker det börjar bli ett stående tema med om jag sover eller inte.
bläddrade igenom skrivna inlägg och märkte hur många som antingen handlade om brist på sömn eller drömmar. Sömn är en stor grej i mitt liv, en av dom saker jag lider brist på alldeles för mycket.
Ingen rytm överhuvudtaget, ingen bestämd timma för insomning eller ro att få vila, för många nattliga gäster som jagar ifatt mig om jag lyckas sluta ögonen.
Ett stående tema... ironiskt att jag kallade det för det. Inte som om jag ligger i ro just nu när jag skriver detta.
Med andra ord, denna natt blev inget undantag eller Skiljde sig från andra, även om varje natt är som ett lotteri med vad och hur det ska gå.
Den mentala trötthet jag har på daglig basis är ett stort faktum tror jag. Demonerna från drömmarna letar sig in i mitt vardagliga tänk eller så letar sig dom verkliga hjärnspökena in i drömmarna jag försöker hålla ljusa.
Inatt blev jag i min korta resa till drömriket jagad av springor. Springor med blickar som följde mig konstant. Varje ny dröm som spelade upp sig försvann in i en fokuserad punkt på ett gatuhörn, två brustna brädor eller ett dimmigt fönster, där med knivskarp fokus något stirrade ut mig.
 Först stod jag på en gata, var inget särskilt med drömmen. Stod mest där, såg människor passera och talade med någon mörk gestalt om att det inte körde bilar på gatan framför oss. I drömmen vände jag mig åt vänster och vid hörnet på gatans slut precis vid en tegelvägg knappt så man kunde se det stod en blek liten flicka och stirrade panikslaget på mig. Jag vaknade med ett ryck, skakade av mig drömmen och lyckades somna om.
Nästa dröm föll. Först ljuvt och molnigt, nästan som att flyga. Hann nästan le en stund i mitt halv drömmande halv vakna tillstånd över att flyg drömmar är det mest underbara...
nej då.
Himlen jag föll - flög fram på mörknade. Föll igenom brädor och hus ut i mörk luft igen. Sekundvis såg jag små springor där ett öga eller en blick stirrade så hårt att jag fick ont. Arga ögon med stora pupiller, samma lilla flicka igen som nu skrattade med blicken fast lika panikslagen. Föll genom en lada där en hårt piskad häst såg så sorgligt på mig att jag kunde gråta. Fortsatte falla.. föll igenom en nattsvart himmel där åska slog och blixtarna brände mig. Genom molnen såg jag då den sista blick innan jag vaknade och satte mig här.
Ett par döda helt urgröpta tomma ögonhålor. längst in i dom hålorna sken ett par huggtänder.
Det blev lite för mycket för mig. lite för bizzart och alldeles för lite ro eller vila.
vakna klockan halv fem och känna sig som man inte sovit på en vecka.. den känslan är så sjukt jävla påfrestande. Är skakig i kroppen när jag "vaknar" nästan jämt nu. Skakar som om jag hade frossa men fryser inte. Får som en lätt smärta som går igenom mig som jag tvingats ur nåt jag verkligen inte var klar med.

Sömn ligger högt på min lista av saker jag måste ordna upp. Känns lite sådär med det dock i och med att jag alltid sovit jävligt underligt. Nätter har alltid varit ett mysterium.
Minns när jag var liten och låg många timmar i sömnlöst tillstånd med en ficklampa under täcket som sällskap och antingen pratandes med min katt eller flydde in i en bok, allt för att undgå dom drömmar jag hade. Ibland för att gömma sig för det vakna tillstånd jag fann mig i också.
Vi bodde på den tiden, jag och min mor, i helenelund, jävla gigantiska stora fula betongklossar av ångest dom där husen. Lägenheterna var planlösta så att alla rum låg som i en cirkel, du kunde alltså vandra runt och passera eller gå igenom hela huset med egentligen bara en vägg som skjilde det hela åt.
Jag minns svagt hur jag vaknade där i mitt rum och stirrade panikslaget på min dörr som av nån anledning och hur hårt jag än stängde den alltid stod öppen. Rädd som en hare i en ormgrop gick jag då alltid och skulle stänga denna dörr. allt var becksvart i lägenheten och lika tyst som mörkt. Jag visste vad det var jag önskade inte skulle hända. vad jag inte ville se när jag staplade mot dörren och sträckte mig ut för att stänga den.
Men varje natt jag vaknade sådär, varje natt jag kände den där känslan efter det bryska uppvaknandet visste jag att det skulle vara som det alltid är.
Runt runt i denna lägenhet rörde sig svarta skuggor på led i en cirkel genom lägenheten. gled/vandrade totalt tyst. Rörde sig långsamt fram efter varandra. Paniken av synen framför mig glömmer jag aldrig. Självklart alltid kissnödig precis då försökte jag desperat hitta en lucka mellan skuggfigurerna. nånstans där det fanns en liten glipa av en skugga långsammare än dom andra eller ännu bättre, att skuggorna var borta snart så jag kunde få gå på toaletten. Slutade alltid med att jag duckandes och hoppandes fram hittade min egen plats i detta led av skuggor och fick följa hela ledet skuggfigurer ett helt varv i lägenheten innan jag nådde badrummet. Denna långsamma vandring med konstant blick över axeln för att inte skuggan bakom mig skulle greppa tag i mig, kändes som en evighet.
Det där var alltså mitt vakna tillstånd efter ett avbrutet drömäventyr.
Har många gånger i mitt vuxna liv spekulerat över dom där skuggorna. Var det bara en återkommande dröm så intensiv att jag trodde det var på riktigt? Hade jag bara så livlig fantasi att jag lyckades skapa dom till att bli totalt verkliga? Har ju aldrig någonsin varit mörkrädd...
Jag minns till och med någon natt när dom var fler och rörde sig mer intensivt än vanligt att jag ropade på min mor och bad henne be dom alla att gå så jag kunde få ro. Svagt minne att hon kallade det en mardröm och att hon inte såg några alls av dom skuggor jag pekade ut som precis framför oss passerade, sträckte ut sina mörka armar mot mig och försökte få mig att falla in i ledet.
På ett sätt får jag ju vara tacksam för nuläget när jag tänker på det där. 
Vandrar inga skuggor här i alexborg, inga jag inte kan hantera i alla fall.


Eller är det inte precis det jag drabbas av fortfarande? Kanske skuggorna evolverats till det som pågår här nattetid nu? en ny form för att komma åt mig, dra in mig i ledet i mitt vuxna liv?

En sak kan man lita på i alla fall... Dom nätter jag verkligen sover och drömmer all världens vackra ting är som ett halvårs semester för mig.

 När dom nätterna sällsynt dyker upp ler hela min inre stjärnhimmel.