När du pratar med vänner och ny bekantskaper, hur mycket delar du med dig? Hur mycket håller du tillbaka?
När du håller tillbaka på vad du tycker, känner, vill, ogillar.. vad är det som får dig att göra det? Varför är människor så paranoida på att dela med sig av vad som precis är mänskligt?
Egentligen ännu värre, varför dömer människan dom som faktiskt inte har dom gränserna och låter själen ropa vad som faktiskt pågår?
Jag kommer nog aldrig förstå varför vi går omkring i en gemensam värld och sätter gränser och regler för hur man måste vara. "säg inte det" "nu gick du för långt med snacket" etc etc...
Vi är människor. Allihop. Inget större värde, inget mindre. Ingen skillnad som gör oss annorlunda förutom allas individuella sätt att växa upp på vilket gör oss alla unika. Istället då, för att sprida kunskapen och den individuella unika lärdomen alla har väljer vi att på ett lätt ibland tungt paranoit sätt undvika allt det där.
Istället för att låta saker komma ut och ventilera tankar eller bolla ideer tvekar vi på något som skulle kunna hjälpa sig själv eller andra. Vi tar vår egen mänskliga unika förmåga till empati och kommunikation och gömmer oss bakom fasader och lögner i rädsla för vad andra tycker eller vad som skulle kunna hända.

Jag minns när jag första gången fick höra att det jag delade med mig av var "för mycket". att mina historier och tankar var för grova och att jag kanske borde hålla sånt för mig själv. Det kom åt mig hårt det där. Trodde det var fel på mig som tänkte så, förstod inte hur andra människor kunde fungera utan att ha såna tankar och funderingar. I många år lärde jag mig så mycket jag kunde att mer och mer hålla saker inne, för det var inte ok att dela med sig för mycket.. inte ok att ha tankar som inte var vanilj och vatten. Jag byggde den starkaste mur och lärde mig både ljuga och försköna, lärde mig se andras lögner och deras rätta tankar och gled in i ett vaksamt starkt vaccum dit ingen var välkommen och ingen fick ta del av.
Det gick så långt att jag slutade visa känslor, sluta visa var jag stod i något. alla svar på frågor blev neutrala utan att vara varken upp eller ner.
Le aldrig, men se inte sur ut.
På frågan hur mår du, svara: det är lugnt.

Allt för att döda alla tecken på vad som faktiskt pågick med mig och hur jag egentligen kände. Neutralisera allt som gick och göra sig totalt oläsbar.

Nu idag flera år senare av en lång kamp som fortfarande inte är över för att försöka reparera den skada jag gjorde mig själv med det där är jag glad att jag är "för mycket". Jag är utåt, jag älskar att diskutera, jag delar gärna med mig och jag jobbar hårt på att inte försköna min vardag utan berätta när saker är mörka och le när saker ljusnar. Jag försöker känna och släppa in människor igen utan att tveka och hålla tillbaka. Om jag får betala för det med att bli stucken i ryggen av folk som aldrig slutar se det jag tycker som nåt för mycket eller idiotiskt - so be it.
Jag är den Jag är. Jag trivs som den personen.. trivs jag inte försöker jag lära mig att ändra mitt sätt eller utmana mig själv till förbättring. Jag kan lika gärna bli vän med alla mina sidor för det är en del av mig jag kan springa hur länge jag vill ifrån och aldrig lyckas fly.
Väldigt lätt att sitta skyddad av en fasad byggd på lögn och vaksamhet och döma andra.. Vill man se sanningen och faktiskt känna livets inre energi finns det ingen tid för sånt.


Lev nu. Var den Du är. Skäms aldrig för vad du faktiskt tycker.