Så där står du.. ensam bland vänner socialt nervös och åldersmässigt efterbliven.
Hur mycket tid behöver en man för att inse sitt öde?
hur mycket tid behöver en man för att inse sina brister?
När du bränt lika många broar som du byggt och krälat över stockar och sten för insikt som du i slutändan inte når, vad var det allt värt när du ska se och leva igenom allt detta ensam? när du blockerat och byggt upp murar ingen kan korsa och prisat ditt namn för solitud och självsäkerhet i ett liv i allena, hur mycket saknar du då skratten av någon som förstår dig?
 Det liv du får är inte ett varken långt eller givande när du slutat njuta av det. när du slutat jaga äventyren och slutat se och dela med dig av dom vackra ting det faktikskt bringar. när du ensam vandrar och betänker dina steg du tar över livets tundra, är det då värt något för någon annan än dig själv? och en tillvaro utan att ha möjligheten att dela med dig och undra, tänka.. vad är den egentlgen värd?
hur mycket i slutändan är dina tankar värda när du inte har en enda människa att dela dom med utom dig själv? människan uppbyggd som en social varelse vare sig den vill eller inte, vad är den värd när den inte får dela med sig?

som ung idiot i en värld han inte förstod sökte jag utan att förstå det själv en styrka jag endast nådde när jag var själv. dock  var alla mina äventyr alltid påverkade och beroende av andra... utan alla vackra människor jag mött på vägen vore jag och mina äventyr inget värda.
så ändå står jag här, vid min egna välbyggda mur av känslor och förtryck och undrar hur jag ens själv ska komma över till andra sidan av den. hur ska jag kunna nå över och få andra att förstå på andra sidan att egentligen vill jag höra deras tal och frågor och att jag inte alls är så stark som den mur jag skapat? det må krävas den största av släggor att bryta igenom det jag skapat, men det krävs den minsta av riktig känsla för att jag ska tveka på var jag egentligen står.. i slutändan kan jag bara inse att livet inte är värt att levas ensam. utan andra människor i din närhet att få klaga, älska, hata, dela med sig och enbart sprida det man brinner för.
tänk på det här: finns det inget som du ens vet och kan kan bearbeta till en annan livstid än din egen.. och om allt du bär och tänker innehåller den minsta sanning... vad gott gör den om du är den enda som faktiskt vet vad den innebär? krossa dina murar.. hur höga och hårda dom än är. krossa dom och försök släppa in dom du anser är värda och du vet är så pass lyhörda att dom lyssnar och känner vad och vem du är.
utan dom finns du inte.
utan dina närmaste och främsta försvinner du även fast din själ brinner och din låga skiner större än solen. utan människor som faktiskt orkar med din närhet är du bara en förlorad kraft sökandes efter ett hem i ingenting. krossa dina egna murar. vågar du vinner du. våga vinn för din egen skull, våga för vad du är och våga låta dina närmsta visa dig vad som finns bakom deras.