Så. Dags att ta tjuren vid hornen eller vad det nu än heter i något av alla hundratals ordspråk som egentligen bara påpekar samma sak: dags att fuckin ta itu med skiten.
Jag är less less less på alla dessa spöken. Trött på att mitt förflutna jagar ikapp mig i tankarna och helt totalt förbannad på att jag faktiskt fortfarande än idag går omkring med tankar på dom.
Konstigt det där.. konstigt underligt frustrerande hur något som ska hjälpa ungdomar istället skär upp och syr ihop krokiga ärr över hela själen på dom.
Jag är enormt präglad av mitt förflutna. Försökte många år efter händelserna att vara något annat, men det ligger där, som en cancer tumör som vägrar ge upp ligger det där. Det konstanta vaksamma, det paranoida arga, det förskönande överlevande...
Minnena av dom där åren ploppar upp som svampar, som mögel. Konversationer, händelser, situationer jag ibland i tankarna återspelar så starkt att jag är där igen. Testar nya vägar ur dom i tankarna, återlever dom gör om dom och lider igenom dom gång på gång.
Vissa tal jag fick. Dessa präktiga skådespelare som trodde deras teater skulle lura oss, skulle sätta förstånd och rätta till vårat sätt att vara på. Oss. Vi.
Det fanns inga tankar på att omvandlas till nåt annat där. Dagen var den enda framtidsutsikt som existerade, antagligen för att ingen vågade eller ville tänka på vad framtiden faktiskt hade att erbjuda. Dom var ju så duktiga på att berätta varje gång dom kände sig missnöjda med oss hur låga och misslyckade vi var.
Jag minns den första person som jag faktiskt kände ett kort förtroende för inom hela den där kretsen. Hon talade till mig med vackra ord och förstående blickar. Jag lyssnade, hoppades... öppnade.
Dagen efter hade jag ett papper på att jag var farlig. Att min starka människo kännedom var ett vapen jag använde flitigt för att få saker som jag ville ha dom, hur jag manipulerade mig igenom mitt liv och fick folk att följa mina ideer till världens ände...
Sånt jävla skitsnack.
Tror jag lärde mig hata och förakta auktoriteter till det yttersta den dagen. Svor för mig själv för vad tillit kunde användas emot mig om jag inte lärde mig att vara mer av den dom målat upp, den karaktär dom skrivit manus åt som jag inte ens läst innan dom tryckte ner det i halsen på mig. Jag gick in i rollen stenhårt.
Kall med ett leende som aldrig försvann i dom största kriser eller det största motstånd..

Aldrig vara svag, aldrig vika med blicken.

Men det räcker nu. Jag måste chansa på något som går emot alla gamla varningslampor och sirener som blinkar och skriker inom mig när dessa tankar smyger på.
Jag ska seriöst nu försöka avsluta mitt förflutna. Ska ha bort dessa demoner en gång för alla. Trött på drömmarna, trött på alla dessa återspelade scenarion... Jag vill leva utan det. Kan jag inte få dom att försvinna vill jag lära mig ett sätt att kunna leva med det utan att falla ner i det.
Så jag ska nu på riktigt denna gång, ta itu med detta.. veva ned vindbryggan till slottet, lätta på kedjorna på dörrarna och försöka släppa in hjälpen på riktigt. Ett försök till. För Mig.

På den mindre seriösa sidan men ack lika viktiga ska jag roa mig kungligt ikväll. Ska sitta bänkad på dyra platser och avnjuta circ du soleil. Fantastiskt kommer det bli, det är jag redan helt säker på.


(jag vet tommy.. det är clowner... får ha på mig många trianglar som skydd ikväll)